Vi var många som blev överraskade så vackert det är kring Börringesjön. Detta är historiska marker. Vi satte bilarna vid S Börringe gård. I riktigt fint försommarväder när naturen visade sitt vänligaste ansikte gick vi först en sväng i högt saftigt gräs runt Skyttanäbben. Den gula irisen förgyllde färden. Därefter följde vi Börringesjöns östra strand i ganska kuperad terräng, passerade vägen mot Anderslöv och styrde kursen österut mot Havgårdsjön. Här går man längs kanten av ett sädesfält. Vi hade en bedårande utsikt över Turetorps ö. Promenad ner mot sjön och bryggan för att sedan gå på markvägen tillbaka till S Börringegård. Detta är en f d banvall. Järnvägen gick från Börringe till Östra Torp (Smygehamn) och den fanns till mellan 1887 och 1957. Den hade stationer i åtminstone Anderslöv, Klagstorp och Jordberga. Det går inte att se om den gick där vi vandrade men det är säkert så. Allt som allt drygt 6 km.
Detta blev en tur på 18 km och lättgånget längs kusten först och sen på grusvägar och sist genom ett naturreservat. Den följer tur 7 i Karin Hoffmans bok Rundvandringar Skånes kust. Det är en mycket fin tur.
Längs kusten norrut från småbåtshamnen i Simrishamn. Då passeras Tobisvik, Vårhallarna, Baskemölla och Tjörnedala. Vid Vik vek vi västerut, vi hade nämligen missat stigen före Lilla Vik. Men först tog vi lunchen vid Prästens badkar. De som kände starkt för bad tog ett dopp, ca 16 grader. Vi vimsade omkring lite i Vik men fann sen stigen upp till stora vägen. Vi tog grusväg till Sandvångarna och där söderut på grusväg förbi Stenaberga ner till gården Ängshög. Där går en mindre väg till naturreservatet Bäckhalladalen. Vi gick rakt österut längs ett stengärde. Sen genom lite sankmark och fördjupningar tills vi fann löpspåret med röd och vit markering som går genom skogen. Ett gammalt stenbrott passerades. Sen fann vi väg ner till Skåneleden och förbi campingen till parkeringen.
Detta var en vandring som Catarina Ståhl höll i. Det är välkända trakter för henne, eftersom hon bor här. Vårens blommor fick vi se och underlaget var blandat där vattnet inte hunnit rinna undan.Det är ett väldigt omväxlande område.
Borstahusen till Ålabodarna, vandring tor 11 km 5 juli Jag lägger in texten som färdledaren Åse Ehrenfors skrev till färdrapporten: ”Berusade av jasmine- och fläderblomsdoft avslutade vi vår härliga sommarvandring med ett fantastiskt kvällsdopp i det ljumma långgrunda vattnet. Ensamma längst ut på den längsta bryggan vid Lill-Ola´s badplats. Sandbotten så långt vi kunde se. Ett gäng med ryggsäckar innehållande mer eller mindre ombyte, vi hoppade i oavsett utrustning….ett riktigt njutningsfullt sommarminne. Hela kvällen bjöd på olika små fina sommarkänslor. Molnen rullade in från sundet, det blev lite svalare även om det fortfarande var varmt, någon var påläst med väderleksprognosen, skulle det bli någon regnskur eller åskskur? Kändes ändå som en perfekt kväll för vandring. Vår vandring var vilsam även om vi fick upp pulsen när vi valde trappan som ledde från stranden rakt upp på toppen av backafallen. Turen gick omväxlande på stranden och uppe längs kanten av backafallen med en fantastisk utsikt mot Ven på ena sidan och över de böljande kullarna och dalgångarna på andra sidan. Morän från istiden under ytan och ett flor av höga gräddfärgade brudbröd från vår sommarkväll mitt framför ögonen. Ängarna fortfarande fulla med örter och blommor i vitt, gult och lila toner. Vi fulla med härliga dofter, vackra synintryck oavsett objektiv och den nästan obefintliga sommarvinden från havet som smekte våra sommarklädda kroppar.”
Vandring 11 km norr om Stehag, en av K Hoffmans turer för tågburna Turen går först genom samhället och upp förbi skog ut på landsbygden. Där blir det grusväg och små gårdar passeras. Vi kom in i mindre skog med större bokträd. Sen är det småvägar bland annat över väg 113 och sen genom blandskog för att åter passera samma väg. Men dessförinnan ville vi ha kvällsmat vilket blev alldeles strax före vägpassagen. Där fann vi ett önskeläge, en glänta med ett uppsågat lagom tjockt träd som vi kunde vända bitarna på och få perfekta sittplatser. Efter vägpassage gick vi på fädrift tills vi kom till en hönsgård av det större formatet. Här fick vi se s k frigående höns i massor. En väg längs ett stengärde följdes sen som ledde oss in i bokskogen som gränsar till Stehag och där ett motionsspår på fem km finns anlagt. Detta följde vi och kom ner i samhället där vi lämnat det.
Arne hade gjort en väldokumenterad rekning per cykel av hela Ginstleden och resterande bit till Göteborg under sommaren i sällskap av sin hustru. Vännen Bertil hade upplåtit sin sommarstuga norr om Varberg som lämpligt ställe att starta på då vi, sju medlemmar i skridskoklubben SIK, valde att ta denna norra etapp som en helgtur. Den södra delen tänkte vi ta 2010. Vi satte i oss en rejäl frukost och stod klara kl 9. Turen gick nu på bra asfaltvägar ut till Ginstleden som här gick på cykelväg på gammal järnvägsbank. Det är svårt så här två dagar efter komma ihåg exakt hur vägförhållande var upp till Kungsbacka men det viktiga är att hela sträckan är väl åkbar. Visserligen går den delvis på landsväg med en del trafik men det var bara kortare partier. I övrigt är det mindre landsvägar och separata cykelvägar. Vi passerade Värö samhälle på mindre landsväg. Efter bit efter Stråvalla går Ginstleden cirka tre km på grusväg så vi valde landsvägen denna lördag förmiddag. Vi passerade Frillesås och kom sen in på gamla järnvägsbanken in till Åsa samhälle. Fiket var stängs just idag, kanske bokmässan? Mittemot fanns bageri och kaffeautomat och det var helt godkänt. Efter Åsa är det lite landsväg vilket inte är helt bekvämt. Vid avtagsvägen till Tjolöhol slott går leden in på mindre vägar. Vi lirkade oss fram till backen vid Fjärås Bräcka. Den som kommit här vet att här går det uppför. Uppe på höjden finns Naturum med servering och utställning, även dagens lunch finns. Längre fram finns den utmärkta pumpen för påfyllning av vattenflaskan. Utsikten är härlig med Lygnern österut och Kungsbackafjorden västerut. Båda har befarits med skridskor av SIK för tre år sen. I Fjärås måste bromsen användas när man ska ta sig ner igen men det gick bra. Egendomen Gåsevadholm passerades i vacker miljö, sen kommer golfbanan där man undviker grusvägen genom att runda området. Och sen var vi i Kungsbacka. Vi hade vårt boende söderöver på hotell Nattmössan. 500 kr per man för dubbelrum med frukost. Bowlingmöjligheter mm finns. Ljudtäta fönster. Efter dusch vid tretiden gick vi in till centrum, drygt en km. Det är ett trevligt samhälle med två torg, Kulturhus, trähusbebyggelse, fint stadshus, välordnat med fina undergångar för tåget som passerar rätt igenom, fina planteringar, stort köpcentrum, mm. Ester stod för maten och kvällen avrundades med fika i centrum. Efter tidigt sänggående och god nattvila väntade en ny dag. Söndag Start kl 9, molnigt, samma vind som igår, dvs ca 6-7 m/sek sydvästlig vind. Prognosen hade sagt sol och västlig vind. Medvinden var bättre än sol konstaterade vi enhälligt. Vi drog genom centrum där Ginstleden går. Sen är det ett antal jobbiga backar man ska ta sig över innan man kommer till naturreservatet intill orten Släp. Det är bra cykelväg men som sagt uppför. Sen är man strax inne i Särö, också det ett reservat kändes det men då för rikt folk. Den ena flotta villan efter den andra. Författaren kom på att han hade cyklat här för fem år sedan och kommit till en fin badplats. Vi vek in till vänster på liten väg vilken slutade i brant uppförsbacke på en privat tomt med gubbe i fönstret som schasade väg oss med handen. Det var bara det att det var för brant att köra ner så det blev att ta av sig inlinesen. Intill går smal stig som vi tog och kom runt området och in på småkuperade men roliga vägar. Vägen slutade vid den gamla Säröbanans början dvs vid Blomstermåla hus med kafe och restaurang (stängt idag). Här börjar en härlig cykelväg som leder en ända till Göteborg. Först kommer man till Kullavik och har här havskänsla. I Billdal tar Halland och Ginstleden slut. Här ligger också ett fik. Innergården lär vara fin men där var inte öppet så dags. Kaffe serverades i pappmugg utanför. Man ska sen passera en brant nerförsbacke efter ett tag, vilken slutar med liten bilväg. Det finns handgjorda varningsskyltar. Tag akte på dem, det är inte skoj! Sen börjar den verkligt fina delen av turen nämligen den som går nere vid havet med de flotta villorna intill. Det var värt hela turen. Leden går sen omväxlande genom villaområden och skogsområden och plötsligt börjar Askim och sen breda cykelvägar in till Göteborg. Spårvagnen dyker upp och går parallellt med cykelspåret. Det är absolut inga problem att hitta. Genom stan är det ju lite knökigt att ta sig med gatsten och trafikljus men vi tar oss till centrum och går till fots den sista kilometern till stationen. 13.45 går det ett tåg så vi har en halvtimme för en öl. 63 kr med familjebiljett till Varberg på trekvart. Vi luktar säkert inte så gott! Efter middag blev det hög fart på cykelväg som går nära järnvägen. Det är cirka 15 km ”hem”.. Det satt skönt med en dusch och en kopp kaffe som avslutning.
Turen finns beskriven i Karin Hoffmans vandringsbok för tågburna. Vi följde den inte helt, den första delen av turen hade kunnat kortas ner något så hade vi hunnit den långa varianten på 24 km och hade då gått söder om damrnarna också. Dammar kallas de men de upplevs som vanliga sjöar, dock mycket trevliga med natursköna omgivningar. Hoffmans detaljerade beskrivningar kan var lite jobbiga att följa men i början av turen är beskrivningarna bra att luta sig emot för det är inte helt lätt att hitta rätt de första kilometrarna. Vid Svarvareboden ska observeras att en tomtägare stängt av möjligheten att svänga in på en skogsväg med en skylt att det är privat tomt. Där får man göra en u-sväng längre fram för att leta sig fram över en äng och lite annat. Vi startade med att gå över järnvägen och upp mot Perstorp AB, förbi Persgården, motionsspåret (inte flitigt använt!) blått spår, skogsväg (här vid kalhygget ska man ta det lugnt och leta upp bäcken som ska följas), ner genom bokskog mot Perstorp AB igen, 150 graders sväng upp genom bokskog på grusväg, över stora vägen och ner förbi Gustavsborgs säteri, förbi öppna marker och golfbana, förbi de små sjöarna Nedre store sjö och Övre store sjö (som ligger nederst men om man räknar från Perstorp så kanske man kan säga att det är den övre), genom en samling med finare hus/villor, norr om Lille sjö på vackra skogsvägar. Här kom ett avgörande och strategiskt beslut, vi delar på oss så de som måste hem avviker norr om Store damm och resten går en tur österut mellan Store damm och Svenstorpssjön. Alternativet hade varit att gå söder om Store damm som Hoffman föreslår och då passerar man även Fåglasjön. Här norr om Store damma kom dagens vackraste parti med härlig bokskog, grusåsar och fördjupningar, vackra strandpartier, granskog och lärkträd. Vi var nyfikna på Svenstorpssjön så vi tog en liten skogsväg åt det hållet och skymtade sjön. Vi gick sen samma vackra väg tillbaka och i trevägskorsningen gick vi upp mot Perstorp. Henriksstorpssjön och Tranesjön ser trevliga ut och omgivningarna är vackra. När man passerat järnvägen går man in på Stockholmsvägen. Om det är för de fem sexvåningshusen man gett vägen det namnet är mindre troligt för strax utanför samhället finns faktiskt ett Stockholm, en liten hussamling.
Perstorp är Skånes till folkmängden minsta kommun med 5 500 invånare.
Från vår skridskoatlas: I bl a Store Damm och Fåglasjön finns s.k. flytöar som bara påträffats på ett fåtal platser i världen. Dessa öar har bildats vid vattenståndshöjningar då befintliga torvavlagringar släppt från underlaget och lyfts upp till ytan. Jäsningsprocesser till följd av syrebrist har bidragit till att ge lyftkraft. Sjöarna tillkom under 1800-talet, då befintliga småsjöar och kärr dämdes upp och med hjälp av bevattningskanaler sattes under vatten. I sjöarna odlades sedan karp som såldes förutom i Sverige också i Tyskland, dit den transporterades i början med häst och vagn och senare i speciella järnvägsvagnar. Fisken var vid framkomsten levande, då karpen är en primitiv fiskart som kan avge koldioxid genom huden och därigenom klara långa transporter. Förutom karpodling satsade man på den kemiska industrin, bl.a. ättikstillverkning, tjärtillverkning och läkemedel. Vid ättikstillverkningen kolades bok- och björkved från skogen i området. För att transportera veden anlades en smalspårig järnväg och delar av skogsbilvägarna i området går på den gamla järnvägsbanken. Karpodlingen och ättikstillverkningen etc. skapade kapital för utvecklingen av industrin till dagens högteknologiska företag – Perstorps AB. En rundtur på de fyra nämnda sjöarna blir drygt 25 km. Många varianter är möjliga. Man kan hitta smala ispassager som leder genom skogspartier längs stränderna, speciellt på Store Damms västra del och Fåglasjöns sydöstra del. Om turen på dessa sjöar inte räcker kan man också åka på Henrikstorpssjön strax söder om Perstorp och Store Sjö alldeles väster om stora vägen vid avtagsvägen till Gustafsborg. Från en skoluppsats: Perstorp AB hette fram till 1960 Skånska ättiksfabriken men bytte sedan namn till Perstorp AB. Företaget grundades 1881 av Wilhelm Wendt i Perstorp. Wilhelm Wendt kom på att man kunde torrdestillera bokved som man sedan kunde framställa ättika ur. Detta var början till något stort. 1884 startade Wilhelm försäljningen av ättika till husmödrarna, detta lyckades han med mest p.g.a. att Wendt insåg hur viktigt det var med reklam. Numera utgör tillverkningen av ättika en mycket liten del av företaget. 1918 började man tillverka härdplaster och andra plastprodukter. 1950 lanserade man den s.k. Perstorpsplattan, som tillverkas av dekorativt laminat vilket är impregnerade papper som under högt tryck har pressats samman till skivor. Under slutet av 1970-talet satsade Perstorp AB på forskning och produktionsutveckling. 1984 lanserades en av Perstorp Ab:s viktigaste produkter någonsin- Pergo. Pergo är ett laminatgolv och när det lanserades var det helt nytt på marknaden. På 1990-talet har företaget koncentrerat sig på kemikalier och golvytor. Perstorp AB är idag en av Sveriges största kemiska fabriker. I flera av dessa områden är Perstorp AB ett av de ledande företagen i världen. Naturskyddsföreningen: Då Perstorps dammar kommer på tal, får äldre ornitologer omgående grågäss i tankarna. Under 1930-talet var arten, hur konstigt det än kan låta för dagens fågelskådare, nära utrotning i Sverige. Hela systemet av småvatten har i sitt nuvarande skick skapats som en reservoar för Perstorps AB och är alltså reglerat. Bokbestånd av hedtyp, vårdas vackert av markägaren, Gustavsborgs säteri.
Länsstyrelsen: När järnvägen Helsingborg-Hässleholm öppnades 1875 började industri och hantverk att etableras. Perstorp utvecklades till en större industriort från att tidigare ha utgjort en relativt blygsam kyrkby. Kommunens industriella era kan sägas ha startat redan på 1690-talet, då Skånska Glasbruket vid Henrikstorp anlades. Tillverkningen var igång till 1762. Några år senare inköptes egendomen av Gustav Hamilton, fick säteriprivilegier och ändrade efter den nye agaren namn till Gustavsberg. 1881 lade Wilhelm Wendt grunden till Skånska Ättikfabriken, numera Perstorp AB. Den rika tillgången på bok var en viktig förutsättning för tillverkning av ättika. Med tiden har produktionen inriktats på plastartiklar och en mångfald kemiska produkter. Ett viktigt komplement till jordbruket var i äldre tid träslöjden. Förutom dessa näringsfång bar även torvindustrin, igångsatt vid sekelskiftet 1900, spelat en viss roll. Skånska Dagbladet 1 april: Ett 50-tal Karpfiskar hittades på onsdagen döda i Uggledammen. Syrebrist var orsaken. Uggleområdet är flitigt använt av Perstorpsborna för rekreation. Ett 50-tal döda Karpfiskar låg och flöt, somliga även fastfrusna i isen. Och vid närmare titt hade även mindre fiskarter och grodor dukat under. Av vad? – Det mest troliga är syrebrist, säger miljöinspektör Ann Persson på Söderåsens Miljöförbund. Något miljöbrott ligger inte bakom dödsfallen utan det är det stränga vintern med kall väderlek och tjock isbildning som medfört att fiskarna och grodorna blivit utan syre. Men att det var så många som ett 50-tal karpar förvånar Ann Persson. – Jag visste det fanns karp i dammen, tekniska kontoret planterade gräskarp för flera år sedan för att äta vass.
Vi hade beställt två kanoter i Immeln, det var de två sista! Med många skridskosäckar och sopsäckar som skydd för vattnet lastade vi farkosterna. Vi hade medvind, vilken lycka! Vi följde västra sidan för att få mindre vågor. I den lilla sjön Jumma som man kommer till via en kanal tog vi fika på stenarna. Härligt! Lugnt och solsken. Vi fortsatte upp till Breanäs för att kolla in vindskyddet. Fyra små barn med föräldrar kom före oss. Vi hittade en perfekt övernattningsplats med sandstrand för badet och tre eldstäder att välja mellan. Vi slog upp tre tält, badade och satte upp eld. Vi fick en härlig kväll vid brasan. Pannlampor gjorde att vi hittade hem i snåren mot tälten. Sömnen blev god. Åskan syntes på natten över Kristianstad. Luften gick ur några luftmadrasser men det gick faktiskt bra att sova ändå. Morgonen var lite blåsig men på detta fina ställe fanns lugna platser även då. Vi tog frukost vid stranden och plockade sedan blåbär som det fanns i mängder. Här är det verkligen fin natur. Vi kom inte iväg förrän vid 11-tiden och körde då in i den fina näckrosviken intill. Vit och gul näckros sågs, den sällsynta röda finns i sjön men längre söderut. Vi paddlade sen i motvind söderut och höll oss nära land. Nere vid Kvinnoöarna kom vi på öppet vatten där vågorna gick rätt höga. Vi kom in till Södra Kvinnoön och hade fått upp packningen då ett lätt regn kom. Vindskyddet var bra. Efter regnet la sig vågorna och det blev lättare att paddla. Det var ett rent nöje att köra den sista biten ner till Immeln. När vi kom iland kom ett lätt regn.
Denna helg hade vi förlagt vandringen till Bjärehalvön. Från Lund är det en timmes bilfärd. Genom denna korta färd kommer man till en från lundaslätten annorlunda del av Skåne. Här ligger grönsaksodlingarna tätt, här finns ljunghedar och mossmarker, fäladsmarker, raviner med forsande vatten och väldiga åsar. Magnarpsstrand har ett bra vandrarhem som var vår utgångspunkt. Vi hade beställt en taxibuss från Bjäretaxi som tog oss till Grevie backar som för de flesta deltagarna var ett okänt område. På backarna finns en markerad runda på tre km som leder vandraren dels över gräsbevuxna grusåsar som bildats av inlandsisen, på åsar där det växer enebuskar, genom små lundar och längs stengärden och stenrösen. Hade vi gått här på våren hade backarna varit fulla med backsippor. Skäldervikens stränder är många, vi gick Skåneleden från Grevie backar ner till Ängelsbäcksstrand, Segelstorps strand och Storahultsstrand.
Denna senare ingår i ett naturreservat med fäladsmarken som ligger bakom. Innan Magnarpsstrand gick vi över sanddynerna och ett ljungbevuxet område som var mycket fint. Det blev en runda på 17 km. Vi startade strax efter elva och var framme kl fem. Då hade vi haft tre sköna pauser med skön sol som värmde. På söndagen gick vi Sinarpsdalen som de flesta har åkt igenom med tåget norrut mot Göteborg. Utgångspunkten var Grevie samhälle där det finns en parkeringsplats vid ledens början. När järnvägen drogs la man den naturligtvis i den lägsta delen av landskapet för att kunna passera Hallandsåsen. Sen 2008 finns det här en markerad vandringsled på 3,5 km, Båstads stolthet på naturvårdsområdet. Vägen genom dalen erbjuder också en fin cykeltur. Vi gick in mot Båstad. Från Båstad utgår en elva kilometer lång vandringsled, Axelstorpsleden, som leder vandraren genom Axelstorpsravinen, upp på Hallandsåsen och ner i Sinarpsdalen. Axelstorpsskogen är ett naturreservat med bokskogar. Jättebalsaminen blommar nu i september. Vi knöt ihop lederna och fick en fin runda på 17 km. Man har gjort misstaget att markera leden med grön färg vilket gör att det kan vara lite svårt att hitta rätt. Det är rätt kuperat vilket vandraren ska var beredd på. Ravinen är imponerande och gångstigen har man dragit fint längs fördjupningen.
18 april, 20 km vandring, 4 timmar frånräknat pauser, vi följde delvis en av vandringarna i Karin Hoffmans bok om rundvandringar på Romeleåsen. Färdledarna Åse Ehrenfors och Bengt-Ola Tegmalm beskriver turen så här målande: Vi började och slutade vår första långa vårvandring vid porlande vatten. En härlig vårdag, solen värmde gott, en molnfri himmel utan spår av flygplansavgaser. I skuggan och vinden kändes det skönt med jacka. Inga hästar släppta på Risen ännu, däremot vi elva vandrare släppta på årets första späda grönbete och med garanterad träningsvärk imorgon. Grönskan är på väg! Massor med backsippor i det stora naturreservatet. Vitsippor i full blom bland de torra fjolårslöven. Några gula svalört som lyste som små solar precis som de nästan överblommade tussilagona. Miljontals nässelbarn som slapp bli nässelsoppa idag i alla fall. Träden bjöd förstås inte på så mycket gröna toner, däremot många sorter. Nyhamlade pilar, körsbärsträd med svullna blomknoppar, knotiga gamla ekar, stickiga höga taniga granar. Men vi anade det efterlängtade gröna, björkar med mini mini musöron och lurviga lärkträd med små mjuka gröna knoppar. De ståtliga bokarna förväntar vi oss är skirt gröna den 2 maj när Mathias Steuch kommer att leda en tur på Söderåsen. Dagens vandring bjöd verkligen på omväxling och ur ytterligare perspektiv.
Utanför Genarps samhälle Vi började längs Höje å uppströms, ut på Risens naturreservat med sina fäladsmarker, på småvägar mot Toppeladugård, förbi välskötta skånegårdar, in i Häckeberga naturreservat, böljande Sound of Music-kullar innan vi kom fram till Häckebergasjön, rundade sjön, i höjd med Häckeberga slott vek vi av norrut i hedlandskapet, passerade vägen, fler hedar/betesmarker, sedan tillbaka mot Höje å och längs med ån till Genarps vattenmölla. Vy ner mot Häckebergasjön
