Arne hade gjort en väldokumenterad rekning per cykel av hela Ginstleden och resterande bit till Göteborg under sommaren i sällskap av sin hustru. Vännen Bertil hade upplåtit sin sommarstuga norr om Varberg som lämpligt ställe att starta på då vi, sju medlemmar i skridskoklubben SIK, valde att ta denna norra etapp som en helgtur. Den södra delen tänkte vi ta 2010. Vi satte i oss en rejäl frukost och stod klara kl 9. Turen gick nu på bra asfaltvägar ut till Ginstleden som här gick på cykelväg på gammal järnvägsbank. Det är svårt så här två dagar efter komma ihåg exakt hur vägförhållande var upp till Kungsbacka men det viktiga är att hela sträckan är väl åkbar. Visserligen går den delvis på landsväg med en del trafik men det var bara kortare partier. I övrigt är det mindre landsvägar och separata cykelvägar. Vi passerade Värö samhälle på mindre landsväg. Efter bit efter Stråvalla går Ginstleden cirka tre km på grusväg så vi valde landsvägen denna lördag förmiddag. Vi passerade Frillesås och kom sen in på gamla järnvägsbanken in till Åsa samhälle. Fiket var stängs just idag, kanske bokmässan? Mittemot fanns bageri och kaffeautomat och det var helt godkänt. Efter Åsa är det lite landsväg vilket inte är helt bekvämt. Vid avtagsvägen till Tjolöhol slott går leden in på mindre vägar. Vi lirkade oss fram till backen vid Fjärås Bräcka. Den som kommit här vet att här går det uppför. Uppe på höjden finns Naturum med servering och utställning, även dagens lunch finns. Längre fram finns den utmärkta pumpen för påfyllning av vattenflaskan. Utsikten är härlig med Lygnern österut och Kungsbackafjorden västerut. Båda har befarits med skridskor av SIK för tre år sen. I Fjärås måste bromsen användas när man ska ta sig ner igen men det gick bra. Egendomen Gåsevadholm passerades i vacker miljö, sen kommer golfbanan där man undviker grusvägen genom att runda området. Och sen var vi i Kungsbacka. Vi hade vårt boende söderöver på hotell Nattmössan. 500 kr per man för dubbelrum med frukost. Bowlingmöjligheter mm finns. Ljudtäta fönster. Efter dusch vid tretiden gick vi in till centrum, drygt en km. Det är ett trevligt samhälle med två torg, Kulturhus, trähusbebyggelse, fint stadshus, välordnat med fina undergångar för tåget som passerar rätt igenom, fina planteringar, stort köpcentrum, mm. Ester stod för maten och kvällen avrundades med fika i centrum. Efter tidigt sänggående och god nattvila väntade en ny dag. 
Söndag
Start kl 9, molnigt, samma vind som igår, dvs ca 6-7 m/sek sydvästlig vind. Prognosen hade sagt sol och västlig vind. Medvinden var bättre än sol konstaterade vi enhälligt. Vi drog genom centrum där Ginstleden går. Sen är det ett antal jobbiga backar man ska ta sig över innan man kommer till naturreservatet intill orten Släp. Det är bra cykelväg men som sagt uppför. Sen är man strax inne i Särö, också det ett reservat kändes det men då för rikt folk. Den ena flotta villan efter den andra. Författaren kom på att han hade cyklat här för fem år sedan och kommit till en fin badplats. Vi vek in till vänster på liten väg vilken slutade i brant uppförsbacke på en privat tomt med gubbe i fönstret som schasade väg oss med handen. Det var bara det att det var för brant att köra ner så det blev att ta av sig inlinesen. Intill går smal stig som vi tog och kom runt området och in på småkuperade men roliga vägar. Vägen slutade vid den gamla Säröbanans början dvs vid Blomstermåla hus med kafe och restaurang (stängt idag). 

Här börjar en härlig cykelväg som leder en ända till Göteborg. Först kommer man till Kullavik och har här havskänsla. I Billdal tar Halland och Ginstleden slut. Här ligger också ett fik. Innergården lär vara fin men där var inte öppet så dags. Kaffe serverades i pappmugg utanför. Man ska sen passera en brant nerförsbacke efter ett tag, vilken slutar med liten bilväg. Det finns handgjorda varningsskyltar. Tag akte på dem, det är inte skoj! Sen börjar den verkligt fina delen av turen nämligen den som går nere vid havet med de flotta villorna intill. Det var värt hela turen. 

Leden går sen omväxlande genom villaområden och skogsområden och plötsligt börjar Askim och sen breda cykelvägar in till Göteborg. Spårvagnen dyker upp och går parallellt med cykelspåret. Det är absolut inga problem att hitta. Genom stan är det ju lite knökigt att ta sig med gatsten och trafikljus men vi tar oss till centrum och går till fots den sista kilometern till stationen. 13.45 går det ett tåg så vi har en halvtimme för en öl. 63 kr med familjebiljett till Varberg på trekvart. Vi luktar säkert inte så gott! Efter middag blev det hög fart på cykelväg som går nära järnvägen. Det är cirka 15 km ”hem”.. Det satt skönt med en dusch och en kopp kaffe som avslutning. 

Början av oktober, kl 10-17, 22 km

Turen finns beskriven i Karin Hoffmans vandringsbok för tågburna. Vi följde den inte helt, den första delen av turen hade kunnat kortas ner något så hade vi hunnit den långa varianten på 24 km och hade då gått söder om damrnarna också. Dammar kallas de men de upplevs som vanliga sjöar, dock mycket trevliga med natursköna omgivningar. Hoffmans detaljerade beskrivningar kan var lite jobbiga att följa men i början av turen är beskrivningarna bra att luta sig emot för det är inte helt lätt att hitta rätt de första kilometrarna. Vid Svarvareboden ska observeras att en tomtägare stängt av möjligheten att svänga in på en skogsväg med en skylt att det är privat tomt. Där får man göra en u-sväng längre fram för att leta sig fram över en äng och lite annat. Vi startade med att gå över järnvägen och upp mot Perstorp AB, förbi Persgården, motionsspåret (inte flitigt använt!) blått spår, skogsväg (här vid kalhygget ska man ta det lugnt och leta upp bäcken som ska följas), ner genom bokskog mot Perstorp AB igen, 150 graders sväng upp genom bokskog på grusväg, över stora vägen och ner förbi Gustavsborgs säteri, förbi öppna marker och golfbana, förbi de små sjöarna Nedre store sjö och Övre store sjö (som ligger nederst men om man räknar från Perstorp så kanske man kan säga att det är den övre), genom en samling med finare hus/villor, norr om Lille sjö på vackra skogsvägar. Här kom ett avgörande och strategiskt beslut, vi delar på oss så de som måste hem avviker norr om Store damm och resten går en tur österut mellan Store damm och Svenstorpssjön. Alternativet hade varit att gå söder om Store damm som Hoffman föreslår och då passerar man även Fåglasjön. Här norr om Store damma kom dagens vackraste parti med härlig bokskog, grusåsar och fördjupningar, vackra strandpartier, granskog och lärkträd. Vi var nyfikna på Svenstorpssjön så vi tog en liten skogsväg åt det hållet och skymtade sjön. Vi gick sen samma vackra väg tillbaka och i trevägskorsningen gick vi upp mot Perstorp. Henriksstorpssjön och Tranesjön ser trevliga ut och omgivningarna är vackra. När man passerat järnvägen går man in på Stockholmsvägen. Om det är för de fem sexvåningshusen man gett vägen det namnet är mindre troligt för strax utanför samhället finns faktiskt ett Stockholm, en liten hussamling.

Perstorp är Skånes till folkmängden minsta kommun med 5 500 invånare. 

Från vår skridskoatlas: I bl a Store Damm och Fåglasjön finns s.k. flytöar som bara påträffats på ett fåtal platser i världen. Dessa öar har bildats vid vattenståndshöjningar då befintliga torvavlagringar släppt från underlaget och lyfts upp till ytan. Jäsningsprocesser till följd av syrebrist har bidragit till att ge lyftkraft. Sjöarna tillkom under 1800-talet, då befintliga småsjöar och kärr dämdes upp och med hjälp av bevattningskanaler sattes under vatten. I sjöarna odlades sedan karp som såldes förutom i Sverige också i Tyskland, dit den transporterades i början med häst och vagn och senare i speciella järnvägsvagnar. Fisken var vid framkomsten levande, då karpen är en primitiv fiskart som kan avge koldioxid genom huden och därigenom klara långa transporter. Förutom karpodling satsade man på den kemiska industrin, bl.a. ättikstillverkning, tjärtillverkning och läkemedel. Vid ättikstillverkningen kolades bok- och björkved från skogen i området. För att transportera veden anlades en smalspårig järnväg och delar av skogsbilvägarna i området går på den gamla järnvägsbanken. Karpodlingen och ättikstillverkningen etc. skapade kapital för utvecklingen av industrin till dagens högteknologiska företag – Perstorps AB. En rundtur på de fyra nämnda sjöarna blir drygt 25 km. Många varianter är möjliga. Man kan hitta smala ispassager som leder genom skogspartier längs stränderna, speciellt på Store Damms västra del och Fåglasjöns sydöstra del. Om turen på dessa sjöar inte räcker kan man också åka på Henrikstorpssjön strax söder om Perstorp och Store Sjö alldeles väster om stora vägen vid avtagsvägen till Gustafsborg. 
Från en skoluppsats: Perstorp AB hette fram till 1960 Skånska ättiksfabriken men bytte sedan namn till Perstorp AB. Företaget grundades 1881 av Wilhelm Wendt i Perstorp. Wilhelm Wendt kom på att man kunde torrdestillera bokved som man sedan kunde framställa ättika ur. Detta var början till något stort. 1884 startade Wilhelm försäljningen av ättika till husmödrarna, detta lyckades han med mest p.g.a. att Wendt insåg hur viktigt det var med reklam. Numera utgör tillverkningen av ättika en mycket liten del av företaget. 1918 började man tillverka härdplaster och andra plastprodukter. 1950 lanserade man den s.k. Perstorpsplattan, som tillverkas av dekorativt laminat vilket är impregnerade papper som under högt tryck har pressats samman till skivor. Under slutet av 1970-talet satsade Perstorp AB på forskning och produktionsutveckling. 1984 lanserades en av Perstorp Ab:s viktigaste produkter någonsin- Pergo. Pergo är ett laminatgolv och när det lanserades var det helt nytt på marknaden. På 1990-talet har företaget koncentrerat sig på kemikalier och golvytor. Perstorp AB är idag en av Sveriges största kemiska fabriker. I flera av dessa områden är Perstorp AB ett av de ledande företagen i världen. 
Naturskyddsföreningen: Då Perstorps dammar kommer på tal, får äldre ornitologer omgående grågäss i tankarna. Under 1930-talet var arten, hur konstigt det än kan låta för dagens fågelskådare, nära utrotning i Sverige. Hela systemet av småvatten har i sitt nuvarande skick skapats som en reservoar för Perstorps AB och är alltså reglerat. Bokbestånd av hedtyp, vårdas vackert av markägaren, Gustavsborgs säteri. 

Länsstyrelsen: När järnvägen Helsingborg-Hässleholm öppnades 1875 började industri och hantverk att etableras. Perstorp utvecklades till en större industriort från att tidigare ha utgjort en relativt blygsam kyrkby. Kommunens industriella era kan sägas ha startat redan på 1690-talet, då Skånska Glasbruket vid Henrikstorp anlades. Tillverkningen var igång till 1762. Några år senare inköptes egendomen av Gustav Hamilton, fick säteriprivilegier och ändrade efter den nye agaren namn till Gustavsberg. 1881 lade Wilhelm Wendt grunden till Skånska Ättikfabriken, numera Perstorp AB. Den rika tillgången på bok var en viktig förutsättning för tillverkning av ättika. Med tiden har produktionen inriktats på plastartiklar och en mångfald kemiska produkter. Ett viktigt komplement till jordbruket var i äldre tid träslöjden. Förutom dessa näringsfång bar även torvindustrin, igångsatt vid sekelskiftet 1900, spelat en viss roll. 
Skånska Dagbladet 1 april: Ett 50-tal Karpfiskar hittades på onsdagen döda i Uggledammen. Syrebrist var orsaken. Uggleområdet är flitigt använt av Perstorpsborna för rekreation. Ett 50-tal döda Karpfiskar låg och flöt, somliga även fastfrusna i isen. Och vid närmare titt hade även mindre fiskarter och grodor dukat under. Av vad? – Det mest troliga är syrebrist, säger miljöinspektör Ann Persson på Söderåsens Miljöförbund. Något miljöbrott ligger inte bakom dödsfallen utan det är det stränga vintern med kall väderlek och tjock isbildning som medfört att fiskarna och grodorna blivit utan syre. Men att det var så många som ett 50-tal karpar förvånar Ann Persson. – Jag visste det fanns karp i dammen, tekniska kontoret planterade gräskarp för flera år sedan för att äta vass.

Vi hade beställt två kanoter i Immeln, det var de två sista! Med många skridskosäckar och sopsäckar som skydd för vattnet lastade vi farkosterna. Vi hade medvind, vilken lycka! Vi följde västra sidan för att få mindre vågor. I den lilla sjön Jumma som man kommer till via en kanal tog vi fika på stenarna. Härligt! Lugnt och solsken. Vi fortsatte upp till Breanäs för att kolla in vindskyddet. Fyra små barn med föräldrar kom före oss. Vi hittade en perfekt övernattningsplats med sandstrand för badet och tre eldstäder att välja mellan. Vi slog upp tre tält, badade och satte upp eld. Vi fick en härlig kväll vid brasan. Pannlampor gjorde att vi hittade hem i snåren mot tälten. Sömnen blev god. Åskan syntes på natten över Kristianstad. Luften gick ur några luftmadrasser men det gick faktiskt bra att sova ändå. 

Morgonen var lite blåsig men på detta fina ställe fanns lugna platser även då. Vi tog frukost vid stranden och plockade sedan blåbär som det fanns i mängder. Här är det verkligen fin natur. Vi kom inte iväg förrän vid 11-tiden och körde då in i den fina näckrosviken intill. Vit och gul näckros sågs, den sällsynta röda finns i sjön men längre söderut. Vi paddlade sen i motvind söderut och höll oss nära land. Nere vid Kvinnoöarna kom vi på öppet vatten där vågorna gick rätt höga. Vi kom in till Södra Kvinnoön och hade fått upp packningen då ett lätt regn kom. Vindskyddet var bra. Efter regnet la sig vågorna och det blev lättare att paddla. Det var ett rent nöje att köra den sista biten ner till Immeln. När vi kom iland kom ett lätt regn.

Denna helg hade vi förlagt vandringen till Bjärehalvön. Från Lund är det en timmes bilfärd. Genom denna korta färd kommer man till en från lundaslätten annorlunda del av Skåne. Här ligger grönsaksodlingarna tätt, här finns ljunghedar och mossmarker, fäladsmarker, raviner med forsande vatten och väldiga åsar. 
Magnarpsstrand har ett bra vandrarhem som var vår utgångspunkt. Vi hade beställt en taxibuss från Bjäretaxi som tog oss till Grevie backar som för de flesta deltagarna var ett okänt område. På backarna finns en markerad runda på tre km som leder vandraren dels över gräsbevuxna grusåsar som bildats av inlandsisen, på åsar där det växer enebuskar, genom små lundar och längs stengärden och stenrösen. Hade vi gått här på våren hade backarna varit fulla med backsippor. Skäldervikens stränder är många, vi gick Skåneleden från Grevie backar ner till Ängelsbäcksstrand, Segelstorps strand och Storahultsstrand. 

Denna senare ingår i ett naturreservat med fäladsmarken som ligger bakom. Innan Magnarpsstrand gick vi över sanddynerna och ett ljungbevuxet område som var mycket fint. Det blev en runda på 17 km. Vi startade strax efter elva och var framme kl fem. Då hade vi haft tre sköna pauser med skön sol som värmde.
På söndagen gick vi Sinarpsdalen som de flesta har åkt igenom med tåget norrut mot Göteborg. Utgångspunkten var Grevie samhälle där det finns en parkeringsplats vid ledens början. När järnvägen drogs la man den naturligtvis i den lägsta delen av landskapet för att kunna passera Hallandsåsen. Sen 2008 finns det här en markerad vandringsled på 3,5 km, Båstads stolthet på naturvårdsområdet. Vägen genom dalen erbjuder också en fin cykeltur. 


Vi gick in mot Båstad. Från Båstad utgår en elva kilometer lång vandringsled, Axelstorpsleden, som leder vandraren genom Axelstorpsravinen, upp på Hallandsåsen och ner i Sinarpsdalen. Axelstorpsskogen är ett naturreservat med bokskogar. Jättebalsaminen blommar nu i september. Vi knöt ihop lederna och fick en fin runda på 17 km. Man har gjort misstaget att markera leden med grön färg vilket gör att det kan vara lite svårt att hitta rätt. Det är rätt kuperat vilket vandraren ska var beredd på. Ravinen är imponerande och gångstigen har man dragit fint längs fördjupningen. 

18 april, 20 km vandring, 4 timmar frånräknat pauser, vi följde delvis en av vandringarna i Karin Hoffmans bok om rundvandringar på Romeleåsen.
Färdledarna Åse Ehrenfors och Bengt-Ola Tegmalm beskriver turen så här målande: Vi började och slutade vår första långa vårvandring vid porlande vatten. En härlig vårdag, solen värmde gott, en molnfri himmel utan spår av flygplansavgaser. I skuggan och vinden kändes det skönt med jacka. Inga hästar släppta på Risen ännu, däremot vi elva vandrare släppta på årets första späda grönbete och med garanterad träningsvärk imorgon. Grönskan är på väg! Massor med backsippor i det stora naturreservatet. Vitsippor i full blom bland de torra fjolårslöven. Några gula svalört som lyste som små solar precis som de nästan överblommade tussilagona. Miljontals nässelbarn som slapp bli nässelsoppa idag i alla fall. Träden bjöd förstås inte på så mycket gröna toner, däremot många sorter. Nyhamlade pilar, körsbärsträd med svullna blomknoppar, knotiga gamla ekar, stickiga höga taniga granar. Men vi anade det efterlängtade gröna, björkar med mini mini musöron och lurviga lärkträd med små mjuka gröna knoppar. De ståtliga bokarna förväntar vi oss är skirt gröna den 2 maj när Mathias Steuch kommer att leda en tur på Söderåsen. Dagens vandring bjöd verkligen på omväxling och ur ytterligare perspektiv. 

Utanför Genarps samhälle

Vi började längs Höje å uppströms, ut på Risens naturreservat med sina fäladsmarker, på småvägar mot Toppeladugård, förbi välskötta skånegårdar, in i Häckeberga naturreservat, böljande Sound of Music-kullar innan vi kom fram till Häckebergasjön, rundade sjön, i höjd med Häckeberga slott vek vi av norrut i hedlandskapet, passerade vägen, fler hedar/betesmarker, sedan tillbaka mot Höje å och längs med ån till Genarps vattenmölla.
Vy ner mot Häckebergasjön

POSTED BY K AT TISDAG, APRIL 20, 2010

6 till 7 sept 2008, Vi var 9 SIK-are som vandrade och bodde tillsammans runt Haväng och på vandrarhemmet där. På lördagen gick vi kl 11 från vandrarhemmet den gula leden som går förbi Lindgrens länga/Havängs utemuseum, vidare genom äppelodlingar med Summer Red, James Grive, Discovery, m fl, som vi också fick provsmaka av ägaren själv. Leden går sen på grusvägen vidare en bit förbi Havängs sammarby (här är inget för cyklister!), genom skogen och ut på ängarna med vidunderlig utsikt över ravinen där Verkaån flyter fram. Här bland kossorna ser man ner mot Kungsmölle. Man kommer sen in på grusväg som slingrar sig fint genom en härlig terräng och kommer fram till Bengtemölle. Där följer man vägen till Brösarp. Lunch på En Smak av Österlen. Kristianstadvägen passeras. Efter en bit genom skog kommer man till led längs bäck, mycket naturskönt. Övernattningsstället Vantalängan dök upp sen vi vikit av från gula leden. Här finns stor stuga med plats för öppen eld fast sovplatsen ser inte så inbjudande ut! Här är stora ytor för tält. Verkaån flyter förbi. Nu är vi inne på Skåneleden, det är 12 km till Haväng. Efter en bit på grusvägen går leden upp över Brösarps norra backar. Det kan kännas lite kämpigt för den ovane men utsikten är belöningen. Man får lätt känsla av att vara med i filmen Sound of Music. Man kommer in på området Torparbron som också är vackert. Bosarp passeras. Efter att ha gått över museijärnvägen går man genom Skepparp där landsvägen ner till Skepparpsgården ansluter. Denna väg följer man en bit och sen går man över ängarna och passerar över vägen ett antal gånger. Turen är sammanlagt ungefär 24 km lång och vi var framme kl 19. 
Söndagen gick vi till Kivik. Det börjar med de härliga backarna mellan Verkaån och Vitemölla strandbackar, även här lite av Sound of Music. Floran är ganska riklig så här i början av september. Den stig som går genom skogen verkar inte vara särskilt frekventerad för den håller på att växa igen. Själv brukar jag kalla den för tredje nivån till skillnad från andra nivån som går längre ner i den glesa tallskogen och första nivån är stranden eller strax ovanför på strandklitterna. Till andra nivån gick vi ner. Framme vid Klammersbäck fick gruppen ett alternativ, vi var ju en liten grupp och man fick reda på att det fanns risk för att bli blöt om fötterna och att det var ganska strapatsrikt. Ok, de gick med på det. Det är ganska inbjudande att ta av sig barfota och gå nere i den grunda ån. Så gjorde vi inte utan följde bäcken genom den djupa ravinen med de stora bokträden. Med jämna mellanrum hoppade vi över till andra sidan för att kunna ta oss fram. Där betesängarna skymtade gick vi upp. Champinjonerna stod tätt och koskitarna låg tätt. Efter en stätta tog vi oss över bäcken och upp för en slänt till den stora betesängen ovanför tallskogen. Efter denna kom vi ut på torrängarna med sin härliga fauna inklusive stolt fjällskivling och härlig ”julmossa”. Vitemölla når man sen snabbt. Som alla andra ”fiskelägen” vid denna tid på året är det dött. Fyra sorters kakor, som blivit över sen lördagen, dukades upp på hamnpiren. Efter Vitemölle badhotell är det raka vägen till Kivik. Sillburgare, sill och potatismos, silltallrik, mm blev det på Buhres. Returen gick längs havet frånsett en avstickare för att plocka fjällskivlingarna. Det blev inget, andra hade snott dem! Det cirka femtongradiga vattnet piggade upp en del och kaffe på vandrarhemmet en del. 

Verkaån – rinner upp på Linderödsåsen, har en fallhöjd på 180 meter på ca 5 mil.

Detta var andra gången som klubben ordnade en vandring med övernattning. Vi valde Österlen även i år. Av 30 anmälda blev det 24 som stod kvar när det var dags och 21 som kom, eftersom 3 blev sjuka. Vi samlades 9.30 i Lund och startade vandringen cirka 2 timar senare. Det blåste kraftig nordostlig vind och det var molnigt. Vinden höll i sig men molnen lättade något under dagen. 
De första tre km till Simrishamn går på välordnade cykelvägar. Den lilla byn Simrislund passerades. Lunch intogs på några av de många matställen som faktiskt finns i den lilla staden. Vi följde sen Skåneleden förbi Tobisviken med sin gula sand. Leden går en bit upp från sjön. Det är först innan Vårhallarna som den svänger ner mot vattnet. Här gick vi på stranden med vågorna slickande våra skor. Vid Vårhallarna går den underkambriska sandstenen i dagen. Leden passerar ett mindre klapperstensfält som har omformats till en stenformation av mänsklig hand. Snart är man framme i Baskemölla. Här vände merparten av gruppen för samma väg tillbaka medan några fortsatte till Tjörnedala. Den blev en kort avstickare upp till konstnärsgården som även har ett bättre kafé. Mellan Baskemölla och Viks fiskelägen finns en naturskön kuststräcka. I norra delen söder om Vik går sandstenen i dagen och bildar hällar i strandkanten. De skiktade sandstenslagren är uppbrutna i karliknande sänkor som normalt är vattenfyllda under våren och försommaren. Ett av de mer imponerande karen kallas ”Prästens badkar”. Sandstranden nedanför Tjörnedala och ner mot Baskemölla inbjuder till bad under sommaren. Vägen tillbaka gick snabbt i medvinden. Hela strandpartiet vid Tobisviken avverkades i sanden eller på den mer packade strandlinjen. Vi var tillbaka kl 19 rejält trötta i benen trots avsaknaden av backar och ojämnheter. Vi hade bokat bastu och kall badtunna på vandrarhemmet, vilket satt fint efter vandringen. Vi lånade samlingssalen för vår medhavda kvällsbuffé. Vandrarhemmet i Brantevik måste vara ett av de fräschaste i landet, nyrenoverat som det är.
När man är Simrishamn kan man också göra en avstickare till naturreservatet Bäckhalladalen. Länsstyrelsen skriver så här om området: Det är en relativt okänd naturpärla strax nordväst om Simrishamn. Den kambriska sandstenen går i dagen på flera ställen i de fina naturbetesmarkerna och man har fin utsikt över kustlandskapet och Hanöbukten i öster från de högre partierna. Landskapet kännetecknas av genomkorsande sprickdalar, kullar och vattenfyllda sänkor.

Söndagen började med frukost i Galleriet, vandrarhemmets nyrenoverade frukostsal. Även denna dag blåste det men det var inte besvärande, medvind till Skillinge och motvind tillbaka. Solen kom fram på eftermiddagen. Första delen går över gröna ängar. Vid Nabben stannade vi till och såg på surfarna som letade efter bra vågor att surfa på. Här finns också spännande varierande natur. Eftersom det var högt vatten kunde vi inte se mycket av spåren från kvarnstensbrytningen i Gislövshammar utan rundade udden och tog lä strax efter för vår kortpaus i solen. Den vidare färden går på ömsom smala stigar genom snår och ömsom stigar längs steniga åkrar med vy över landsbygden. Här ser man en hel del fåglar också. Framme i Skillinge efter 7 km, tog vi lunchen. Först shoppades det i Skillinge Skeppshandel. I hamnen såg vi med stora ögon de bamsetorskar som en ensam liten fiskebåt hade fått upp utanför Bornholm. Det var vikter på 15-20 kg för flera torskar och fångsten var uppe i över 1 ton. Sådan torskar finns inte enligt Världsnaturfonden berättade vår fiskare. Vandringen tillbaka gick i samma spår som dit. Detta innebar inte det minsta av tristess utan det var en skön tur även det. vi var tillbaka närmare 16-tiden. 
Länsstyrelsen skriver så här om kusten: Kusten mellan Skillinge och Brantevik är sinnebilden av Österlen. Den mångskiftande och geologiskt intressanta stranden mellan Givslövshammar och Brantevik innehåller hällar av sandsten och kalksten omväxlande med grus och sand samt steniga, grunda vikar. Innanför stranden ligger vackra hagmarker med blomsterrika ängar och karga ljunghedar. Enstaka dungar och buskage växer på sluttningen upp mot kustvägen. Därifrån kan man blicka ut över kustlandskapet och Östersjön. Gislövshammar är ett litet fiskeläge, som ligger på en klippudde där den skiktade sandstenen lutar och bildar märkliga trappstegsformade hällar. I kanten av hällarna, som ofta ligger under vattenytan, har kvarnstenar huggits fram och lämnat runda hål och några halvfärdiga block.

Brantevik till Tjörnedala och åter, 27 km samt Brantevik till Skillinge och tillbaka 14 km, 13-14 september 2008

Detta var andra gången som klubben ordnade en vandring med övernattning. Vi valde Österlen även i år. Av 30 anmälda blev det 24 som stod kvar när det var dags och 21 som kom, eftersom 3 blev sjuka. Vi samlades 9.30 i Lund och startade vandringen cirka 2 timar senare. Det blåste kraftig nordostlig vind och det var molnigt. Vinden höll i sig men molnen lättade något under dagen. 
De första tre km till Simrishamn går på välordnade cykelvägar. Den lilla byn Simrislund passerades. Lunch intogs på några av de många matställen som faktiskt finns i den lilla staden. Vi följde sen Skåneleden förbi Tobisviken med sin gula sand. Leden går en bit upp från sjön. Det är först innan Vårhallarna som den svänger ner mot vattnet. Här gick vi på stranden med vågorna slickande våra skor. Vid Vårhallarna går den underkambriska sandstenen i dagen. Leden passerar ett mindre klapperstensfält som har omformats till en stenformation av mänsklig hand. Snart är man framme i Baskemölla. Här vände merparten av gruppen för samma väg tillbaka medan några fortsatte till Tjörnedala. Den blev en kort avstickare upp till konstnärsgården som även har ett bättre kafé. Mellan Baskemölla och Viks fiskelägen finns en naturskön kuststräcka. I norra delen söder om Vik går sandstenen i dagen och bildar hällar i strandkanten. De skiktade sandstenslagren är uppbrutna i karliknande sänkor som normalt är vattenfyllda under våren och försommaren. Ett av de mer imponerande karen kallas ”Prästens badkar”. Sandstranden nedanför Tjörnedala och ner mot Baskemölla inbjuder till bad under sommaren. Vägen tillbaka gick snabbt i medvinden. Hela strandpartiet vid Tobisviken avverkades i sanden eller på den mer packade strandlinjen. Vi var tillbaka kl 19 rejält trötta i benen trots avsaknaden av backar och ojämnheter. Vi hade bokat bastu och kall badtunna på vandrarhemmet, vilket satt fint efter vandringen. Vi lånade samlingssalen för vår medhavda kvällsbuffé. Vandrarhemmet i Brantevik måste vara ett av de fräschaste i landet, nyrenoverat som det är.
När man är Simrishamn kan man också göra en avstickare till naturreservatet Bäckhalladalen. Länsstyrelsen skriver så här om området: Det är en relativt okänd naturpärla strax nordväst om Simrishamn. Den kambriska sandstenen går i dagen på flera ställen i de fina naturbetesmarkerna och man har fin utsikt över kustlandskapet och Hanöbukten i öster från de högre partierna. Landskapet kännetecknas av genomkorsande sprickdalar, kullar och vattenfyllda sänkor.

Söndagen började med frukost i Galleriet, vandrarhemmets nyrenoverade frukostsal. Även denna dag blåste det men det var inte besvärande, medvind till Skillinge och motvind tillbaka. Solen kom fram på eftermiddagen. Första delen går över gröna ängar. Vid Nabben stannade vi till och såg på surfarna som letade efter bra vågor att surfa på. Här finns också spännande varierande natur. Eftersom det var högt vatten kunde vi inte se mycket av spåren från kvarnstensbrytningen i Gislövshammar utan rundade udden och tog lä strax efter för vår kortpaus i solen. Den vidare färden går på ömsom smala stigar genom snår och ömsom stigar längs steniga åkrar med vy över landsbygden. Här ser man en hel del fåglar också. Framme i Skillinge efter 7 km, tog vi lunchen. Först shoppades det i Skillinge Skeppshandel. I hamnen såg vi med stora ögon de bamsetorskar som en ensam liten fiskebåt hade fått upp utanför Bornholm. Det var vikter på 15-20 kg för flera torskar och fångsten var uppe i över 1 ton. Sådan torskar finns inte enligt Världsnaturfonden berättade vår fiskare. Vandringen tillbaka gick i samma spår som dit. Detta innebar inte det minsta av tristess utan det var en skön tur även det. vi var tillbaka närmare 16-tiden. 
Länsstyrelsen skriver så här om kusten: Kusten mellan Skillinge och Brantevik är sinnebilden av Österlen. Den mångskiftande och geologiskt intressanta stranden mellan Givslövshammar och Brantevik innehåller hällar av sandsten och kalksten omväxlande med grus och sand samt steniga, grunda vikar. Innanför stranden ligger vackra hagmarker med blomsterrika ängar och karga ljunghedar. Enstaka dungar och buskage växer på sluttningen upp mot kustvägen. Därifrån kan man blicka ut över kustlandskapet och Östersjön. Gislövshammar är ett litet fiskeläge, som ligger på en klippudde där den skiktade sandstenen lutar och bildar märkliga trappstegsformade hällar. I kanten av hällarna, som ofta ligger under vattenytan, har kvarnstenar huggits fram och lämnat runda hål och några halvfärdiga block.

22 medlemmar i SIK deltog i höstvandring 2007 som för första gången var på två dagar med övernattning. Platsen hade valts till Österlen, närmare bestämt övernattning på vandrarhemmet Skepparpsgården i Haväng och vandring västerut respektive söderut. Det blev två helt igenom lyckade dagar. På lördagen vandrade vi Skåneleden längs Verkaån upp till Brösarp där vi vek av och åt middag på En smak av Österlen. Vi hoppade på leden igen där den passerat vägen till Kristianstad. Motvinden var tidvis sådan att det var svårt att prata med varandra. Men det gjorde inget för utsikten och naturen är fantastisk, rena Sound of Music-landskapet där vi svepte fram över de gröna backarna. Efter cirka 3 km vek vi av på en liten väg och fann det vi sökte, nämligen den gula leden som går på andra sidan Verkaån. Här går man i ravinen längs ån och har bokskogen runtom sig, en härlig natur! Efter ca 2 km når man Brösarp igen. En liten park med bänkar och bord väntade på att vi skulle fika där! Leden går sen över ett backigt landskap lika fint som på ditvägen. Sista biten går man på grusvägen ner mot Lindgrens länga där vi studerade historia och geologi mm. Vi var hemma vid 19-tiden, fräschade till oss och åt sen en kvällsbuffé vi haft med oss. 

På söndagen hade vi tur. När vi gick, efter en fin frukost med fantastiskt goda bullar, så duggade det lite lätt. Efter 10 minuter klarnade det upp och på eftermiddagen hade vi sommarvärme och regnkläderna åkte ner. Vi gick till Vitemölle, inte längs havet utan uppe i skogen. Den hade växt igen en del sen i juni! Inget bra med kortbyxor. Vi Klammersbäck vek vi av uppåt till tallskogen och gick där tills skogen tog slut och vi vek ner mot stranden och Vitemölle. Här går man längs vägen eller i sanden till Kivik. Vi var framme vid middagtid och åt stekt sill eller annat vid Buhres fisk. Eftersom det inte är särskilt upphetsande att gå längs vägen till Stenshuvud, dessutom för långt för oss, så vände vi efter en titt på kungagravens yttre. Kaffe med kaka på kafé stod sen på programmet. Solen sken och vi njöt. Kivik är trevligt att vandra igenom. Vi gick sen antingen längs vattenbrynet eller en liten bit upp på land allt efter smak. Ett fantastiskt skönt väder och ingen vind. Alla var glada och pratsamma. Vi kom fram till Haväng i planerad tid kl 16. Fyra friskusar till kvinnor hoppade i det tolvgradiga vattnet utan trikåer meden resten samlades vid bilarna för hemfärd medelst samåkning. 
Klubben köpte ett gruppkort som gäller hela 2008 också och ger grupper på mer än tio personer rätt att bo på STF vandrarhem för medlemspris, dvs 50 kronor lägre pris per natt. 

Inlines
Årets första inlineresa med SIK och Blekinge gänget bar till Juterbog söder om Berlin. Ett riktigt inlineparadis. Fin åkning, fina rastställen, fint gäng, fint väder (utom måndag). Det kan ju bara bli bra. Efter framkomst framåt kvällen åkte vi två varv på milrundan. Turen avslutades med en provtur på 200 meters rundbana som är doserad. Inför tomma läktare (inte så konstigt, vi hade plankat in!).
Jag klipper in ”färdrapport” från 2006, författad av Carl Cöster, SIK: 
Berlin sundaynight-skate open De fanns där alla…den ’övervintrande hippien’ med grånad hästsvans i vita bomullskläder dansande på sina parallellhjulingar…unga slanka män med hårt sittande byxor utförande sina piruetter…han som kontinuerligt måste åka i hög hastighet baklänges genom folkmassan med armarna utsträckta i färdriktningen. Visst var det en del annat vi kunde vila blicken på, exempelvis hade Salomon en monter för prylar och uthyrning. För skataren som vill ha det senaste så gäller nu lysband under skridskon så att marken flouroserar i blått och grönt. Plötsligt börjar människomassan röra sig närmare Brandenburger Tor och sekunderna senare är vi iväg. Vi SIK’are klädda i rött för att se varandra i massan av ett par tusen andra entusiaster. Underlaget känns förvånansvärt jämnt utan störande skarvar. Det verkar nästan som att vi sugs med massan utan att ta några skridskoskär. Vi kör genom Berlins gator i en stjärnformad bana som leder oss tillbaka till obelisken i Tiergarten vid tre tillfällen. Känslan att passera stadens kulturplatser på inlines med tusental andra till ljudet av det nästan magiska surret av närmare 20 000 hjul är obeskrivlig.
Flaeming skate: Vi anländer Jütebog 7, mil söder om Berlin strax innan lunch. Efter en snabb kopp kaffe spänner vi otåligt på våra inlines. Vi åker en kort transportsträcka och kommer därefter ut på Banan med stort B. Jag fick samma känsla som i vintras när vi kom till Bolmen och jag såg viken täckt med svart blank is. Skillnaden här var att färgen var mattsvart men jämnheten vara nästan den samma. Vi formligen kastade oss iväg längs denna formidabla asfalt. Svepte fram ljudlöst i närmare 30 i snitthastighet. Vilken underbar känsla. I ett huj så hade vi kört våra 44 km och beslöt omgående att varva ner med 12 kilometers slingan. Bertil insisterade på ytterligare varv men vi andra hade då redan börjat längta efter den avslutande vätskekontrollen. Bak i huvudet hade vi också den planerade långrundan… Dagen börjar med en tidig frukost. Vi är alla lika entusiastiska men även en aning spända inför dagens mandomsprov… 100 kilometer härlig asfalt. Nertyngda som nyvattnade dromedarer kör vi iväg i värmen. Färden börjar över öppna sädesfält. Då och då passerar vi sömniga byar. Vi glider fram med god fart där vi drar en halvtimme var. Passerar löv- och barrskog med härliga dofter. Banan är fortfarande fantastisk. Efter cirka halva sträckan kommer vi till en av de fyra backarna som är markerade extra branta. Det visar sig vara en underbar serpentin genom skogen där man kan pressa igenom alla kurvor och förlita sig på en ren och jämn bana. Hade där funnits en släplift upp till toppen så hade vi gärna kört fler gånger. Visst milen känns längre och längre och vi beslutar att ta en paus på ett friluftsbad knappt två mil från slutmålet. Efter att ha samlat nya krafter delar vi oss i en speedgrupp och en snabbaste-vägen-hem-till-ölen-grupp. Återförening sker med endast några minuters skillnad på hotellets vattenhål. Vi är alla mycket nöjda med dagen och förvånansvärt pigga. På morgonen hemfärdsdagen står vi uppställda på startlinjen kl 0700 för en kort avskedsrunda. Vid frukost utnämner vi Flaeming skate till den bästa åkning vi hitintills har provat på och som vi verkligen rekommenderar att fler skall prova. www.flaeming-skate.de . Tekniska hjälpmedel under resan och åkningen: GPS var ett bra hjälpmedel på resan. Dels för att hitta de nya motorvägar som inte fanns på våra gamla kartor, dels för att hitta till hotellet i Flaeming, och dels för att hitta hem på lite mindre vägar. Det visade sig att många arbeten på de gamla motorvägarna medförde stau i flera timmar. Detta hjälpmedel visade också att den fina asfalten kunde visa fart över mark. Under ett flertal avsnitt loggade vi 27 km/h under flera km, utan medvind och med en fallhöjd av blygsamma 0,5 m /100 m. Den längsta sträckan vi åkte på en dag var 94,8 km. halva gruppen åkte någon mil extra. Den gruppen var också utrustad med avancerad pulsmätare. Maxpulsen låg på måttliga 165 slag per minut. Borträknat pauser med bad var åktiden 5,35 tim. Den extra energiförbrukningen var 2798 Kcal varav 47 % var förbränt fett. För att återställa denna obalans, var god se avsnittet ”kulinariska åtstramningar och utsvävningar”. Omständigheter: Erfarenheter för kommande turer Vi vet nu att man kan bo i Juterbog och lätt nå inlines-banorna utan bil. Med nattåget från Malmö till Berlin och sedan vidare till Flaeming kan man vara klar för åkning tidigt på förmiddagen nästa dag. Om man är minst sex personer som bokar liggvagn blir tågresan obetydligt dyrare än bilresa och man slipper köer på vägarna i Tyskland. Mat- och vätskehak: Kulinariska åtsramningar och utsvävningar: Banorna går genom eller utanför många byar. En del sömniga med begränsade öppettider för värdshusen. Det gäller därför att inte tveka när man passerar ett öppet värdshus och i alla fall förse sig med en eller två grosses bier. Tysk gastronomi har kanske inte alltid det bästa ryktet. Tysk kökskultur är massor av korv och surkål i allt för stora portioner-det handlar om Bratwurst, Currywurst och Bockwurst och det traditionella Eisbein mit Sauerkraut, men vi var här när Pfefferlingen säsongen hade startat. Pfefferlingen eller kantareller ingick i stort sett i alla rätter. Vi åt således som förrätt Pfefferlingen mit salatsbeilage för att sedan forsätta med Schweineschnitzel mit Jägersause och pfefferelingen. Glassen var tack och lov vanlig vaniljglass. Drycken var inte heller smaksatt med kungen bland svampar. För att få variation i matsedeln kunde man faktiskt välja olika sorters öl. Denna dryck intogs i mängder i den 30 gradiga värmen.

Vi var 30 deltagare. Vi hade satt två bilar i Mölle och resten parkerade i Jonstorp. Detta är ingen Skåneled men borde vara det! Här är himmelskt fint! Vi följe kusten hela vägen fram till Arild, därefter finns markerade leder fram till Mölle där man passerar bl a Knösen med magnifik utsikt. Vi passerade först Rekekroken och därefter Svanshall. Här är det sommarstugor med stora tomter. Där vägen svänger upp mot Brunnby finns en stig in i skogen som leder till Skäret. Därefter är det klapperstensfält som kan vara lite jobbigt att vandra på men samtidigt stärkande för vristerna! Vi stannade till vid Bökesslätt fantastiska naturresevat och beundrade det fina huset byggt med material från platsen, verkade det som. Före Arild finns ett område som heter Nabben. Hela sträckan är underbart vacker och omväxlande. I Arild tog vi lunch hos en av medlemmarna i klubben. Stigningen upp mot Kullaberg går genom bokskog den första biten. Detta är också en plats som får tio poäng! Det går en led förbi små gårdar och genom hagar och skog. Uppe på Kullaberg ansluter en bred led som är lättgången. Vi vek av upp till Knösen som är en ”höjdare”. Utsikten är fantastisk, vi stannade och njöt och tog en fikapaus. Sen drog vi på mot Mölle på den breda gångstigen. Mölle är en pärla, de som var badsugna tog ett skönt men kallt bad uppe vid badplatsen. 
Arild-Bökeslätt och åter 2006, ca 14 km
Vi återvände efter en vecka! Eftersom vi endast hade 1 bil blev det knappt halva sträckan och retur. Dock, vi kom till finaste platsen, Bökeslätt och naturreservatet där. En underbar plats.