Erik hade bjudit in till vandring nära sin hemort Klagstorp. Vi samlades vid fyren där han ordnat med så vi kunde gå upp några i taget för det är trångt. Den är inte i drift. Vyerna är fina. När alla samlats avtågade vi mot Östra Torps kalkugnar, Det var namnet på stationen också men för att få ett häftigare namn blev det Smygehamn på bebyggelsen som låg närmare havet.

Det blev en vandring på grusväg tills vi kom till kalkugnarna. Där fanns en bra plats för kvällsfika. Vi tog oss upp för slänten till en liten stig anlagd på spillmassor från brytningen.

Från informationstavlan: Kalken började brytas i större skala under 1800-talet. Här fanns ursprungligen ett tiotal ugnar; den äldsta är från mitten av 1800-talet och ligger nere vid hamnen – som för övrigt är byggd i ett kalkbrott. Idag finns åtta kupolbyggda kalkugnar kvar i Östra Torp, tre är sammanbyggda till en enhet. Den höga industribyggnaden längre österut var tänkt som murbruksfabrik men den blev aldrig färdigbyggd. Det lilla träskjulet invid vägen är ett våghus, där vagnarna lastade med kalk vägdes. Själva bränningen var en arbetsam procedur. Inne i ugnarna staplades kalksten, varvad med kol, ända upp till kupoltaket. Ingångshålet tätades med eldfast tegel och eldstaden under kolstapeln tändes på. Elden fick brinna i 40 timmar. Efter ett dygns avsvalning kunde ugnen tömmas på upp till 200 hektoliter bränd kalk – då hade det gått åt 5-6 ton kol!  Den brända kalken hämtades av kunderna som själva släckte den. Först på 1930-talet togs den om hand på plats. sedan murbruksfabriken hade byggts. Kalken användes dels som jordförbättringsmedel och dels som byggnadsmaterial. För de skånska längorna var och är kalken väsentlig, både som putsbruk och för att hålla dem vitmenade. Kalkbruk är något elastiskt och kan följa med i ”timrans” rörelse. Kalkfärgen tillåter väggarna att andas och ingen modern färg kan heller ge det skimmer som lyser från en nykalkad vägg! Glansperioden för kalken var andra hälften av 1800-talet, men verksamheten pågick ända fram till 1954. Arbetskraften sökte sig då hellre till Trelleborgs Gummifabrik som erbjöd helårsarbete och dessutom hämtade upp folk med buss.

Ett trevligt och fantasirikt vindskydd är byggt här uppe. Vi tog oss ner och fortsatte till Smygehamn bebyggelse. Här finns mer hus än man tror för oftast kommer man längs landsvägen. Vi kom fram till hamnen där vi imponerades vad Trelleborgs kommun satsat på området kring hamnen inkl badbrygga. Nu vidtog vandring på klappersten eftersom stormen Babett tog jord, grus och växtlighet ovanpå stenarna. Det blev lite kämpigt att ta sig fram men alla klarade det. Då hade vi nått magasinet som ligger nära fyren. Det blev en fin vandring i bra väder men lite småkyligt.